Jag bläddrar i Vanity Fair och hittar en lista på världens 100 viktigaste/mäktigaste personer. Kanske fem är kvinnor. Lätt suck, bläddrar vidare till det hundrade reportaget om storsvindlaren Bernie Madoff, byter tidning till något annat välsett amerikanskt magasin med många bokstäver, råkar titta på innehållsförteckningen och räknar på manliga och kvinnliga skribenter och vad de har skrivit. Det är långa reportage av männen och intervjuer och korttexter av deras kvinnliga kollegor.
Jaja, tänker jag och plockar fram den svenska tidskrift som allra mest aspirerar på att göra liknande långreportage och andra platskrävande texter. Här i vårt kära land ska det ju vara bättre ställt med jämställdheten, så varför skulle de amerikanska tidningarna utgöra förebild också i könsfördelning? Men det ser nästan exakt likadant ut. Kanske med skillnaden att det är ännu färre kvinnor i Filter. Det senaste numret innehåller en intervju med författaren/dramatikern Lo Kauppi av redaktören Ika Johannesson. Thats about it.
Sen är det män om män.
Filter älskas av många. Inte minst i DN:s kulturdel där det bjöds på ett långreportage om den för två veckor sedan. Det var en ovanligt devot text, närmast ett idolporträtt av chefredaktören Mattias Göransson. I ett lite apart instoppat stycke får Ika Johannesson kommentera den enligt skribenten ”föregivna” (Saol: falskeligen påstådda) grabbigheten i tidningen. Hon säger att hon tycker kritiken är befogad men att de jobbar med det. Sen förekommer hon inte mer på de fyra sidorna som utgör reportaget.
Det ligger ett problem i att Filter är mansdominerad. Inte i tidningen per se, jag kan ju välja att inte läsa den. Men att det får stå så oemotsagt, vara så accepterat att de senaste årens mest sönderhyllade tidskrift är, ja, jävligt grabbig, det är ett problem.

[Klicka på bilden för att läsa]

[Klicka på bilden för att läsa]

BLOGG

Sylvassa lustifikationer

Om det är något textformat som gör sig på internet så är fåniga nyheter med touch av gift. The Awl är det senaste amerikanska exemplet på detta. Den görs av två snubbar som tidigare jobbat på nyhets/skvaller/nöjessajten Gawker och erbjuder ständig distraktion från sånt man borde göra. Det kan vara bildtexthumor till bilder från Vita husets flickr-sida, det kan vara en fulländad sågning av Malcolm Gladwells senaste viktigheter i New Yorker. Höhöhö-humor när den är som smartast.

The Awl. Uppdateras dagligen på www.theawl.com.

BOK

Tung sommarläsning

Om man börjar på del ett i kanadensaren Steven Eriksons megaopus ”The Malazan books of the fallen” ungefär nu, kan man ha turen att vara klar till att sista delen kommer i augusti. Då har man avverkat ungefär 8000 sidor intrikat världsbyggande och försökt hålla reda på ungefär lika många gestalter. Belöningen är något av de absolut bästa som skrivits i genren. Inte minst i form av den feminism som genomsyrar allt.

”Toll the hounds” del åtta i ”The Malazan books of the fallen” av Steven Erikson. Ute nu.

CD

Drömtechno

Om man absolut måste hålla på och läsa in nationalitet i musik så skulle Axel Willner mycket väl passa in i en svensk försommarnatt. Annars låter det han gör under namnet The Field precis lika bra i halvliggande ställning vid Medelhavet eller i en soffa på valfri technohall i Berlin. På nya skivan ”Yesterday and today” fortsätter det svepande fluffet från hans förra ”From here we go sublime”, men ibland letar sig lite mer rakt dansgolv in.

”Yesterday and today” med The Field. Ute nu.

Under rättegången mot Pirate Bay frågade åklagare Rooswall om när de tre åtalade grundarna träffades för första gången irl. Svaret han fick från Peter Sunde var att man inte säger irl längre. Man säger afk.
Ovanligt hög pinsamhetsfaktor och bajsnödighetsfaktor för att vara ett så kort meningsutbyte.
irl betyder ”in real life” och är tillsammans med lol (laughing out loud) två av de mest uråldriga internetakronymerna som finns. Såklart man inte använder dem längre om man aspirerar på att verka tuff. afk betyder i sin tur ”away from keyboard”. Inte för att afk heller är nytt, redan 1990 fanns det listat i ”Jargon file” där folk från amerikanska universitet samlade sin egen slang.
Att använda mycket förkortningar och akronymer är ett bergsäkert sätt att skrämma bort de som inte är med från början. Det är också tidsbesparande när man måste skriva mycket snabbt, speciellt på en mobiltelefons tangentbord. Sen är det rätt roligt också, tänk bara på de programmerare som satt upp till hakan i ASCII, XON, PLF, RRH9 och så vidare. Såklart man i lediga stunder kommunicerade med hjälp av samma språk.
Med så mycket annat relaterat började akronymerna sedan uppträda i chattkanaler under 1990-talet och fick därmed större spridning. På www.gaarde.org finns en utförlig lista, även om det enklaste brukar vara att bara googla det man inte förstår.
Tyvärr är svenskarna ofta lite för amerikaniserade för att uppfinna egna akronymer, fransmännen är (såklart) bättre. mdr exempelvis. ”Morte de rire” istället för lol. das.

VA? eller va?!! Säg vad som uttrycker mest chock, mest oförstående huvudskakningar i någon form av textbaserad elektronisk kommunikation. Råkar man inte vara spanskspråkig och ha turen att kunna sätta utropstecknet framför så är det versalerna som signalerar att man skriker. Högt och irriterande.
Ända sedan webbens barndom har mer avancerade användare ansträngt sig för att få nybörjarna att känna sig som de töntar de är. Bland annat genom att någonstans bestämma att versaler i princip bara får användas när det verkligen gäller.
Detta har inneburit att designgreppet att stoppa in versaliserade ord i rubriker – exempelvis i franska utgåvan av Vogue och Svenska Dagbladet – mest för med sig att man blir irriterad. Vad är poängen med att skrika ut ord som ”SCENDEBUT” eller ”CLASSIQUES” mitt i meningar?
Den mest flagranta användaren av caps lock är ändå rapparen Kanye West som då och då skriver på sin blogg med knappen ständigt nedtryckt. Eftersom folk stört sig något fruktansvärt har han vid ett tillfälle ursäktat sig med att han är lat. Bloggar gör han med telefonen i andra handen och då är det svårt att hålla in shiftknappen. En något mindre självsäker men lika lat person kanske hade valt den andra vägen – bara gemener (vilket också är mycket vanligare). Men vill man likt Kanye understryka hur obrydd man är om vad andra tycker kan versalerna vara till hjälp. Om man bortser från att det faktiskt BLIR svårare att läsa vill säga.

”Tack.”, ”Tack!” eller ”Tack!!!”. Välj det trevligaste, gladaste sättet att tacka någon i skrift.
Följer man den traditionella synen på utropstecknet (som inte fanns på de flesta skrivmaskiner innan 1970-talet) är nog argumentet att ordet i sig uttrycker det man vill uttrycka. ”Tack.” betyder ju liksom vad det betyder och förhöjs inte av en massa onödig interpunktion. F. Scott Fitzgerald har tydligen sagt att utropstecken är som att skratta åt sina egna skämt. Exempelvis.
Men om man ägnar sig mycket åt sms och mejl har det smugit sig in tvivel. Utropstecknen lyfter plötsligt hela kommunikationen ett steg på vänlighetsskalan och snart börjar man fundera på om det snarast är ovänligt att inte slänga in det lite här och var.
I en rolig krönika i The Guardian (finns på nätet) skriver Stuart Jeffries om utropstecknets nya vår. Han avfärdar ett argument om att nätkommunikationen i sig är så affektbefriad att den bara går att hotta upp med hjälp av olika knep. Studier om könsskillnader i hur vi kommunicerar tilltalar honom mer. Det visar sig att kvinnor använder fler utropstecken, vilket både tolkas som att kvinnor lägger stor vikt vid att framstå som vänliga men också att det balanserar en osäkerhet om det man vill uttrycka verkligen går fram.
Det gäller bara att akta sig för överdrifter. Risken är nämligen att man dras in på ironins område och då blir kommunikationen riktigt besvärlig.

BOK
Världen förklarad
När den något svårdefinierade författaren Eric Ericsson sökte jobb som ad på reklambyrån Storåkers ägnade han intervjun åt att rita en flera kvadratmeter stor teckning direkt på väggen på temat ”så fungerar verkligheten”. Klassiskt mytbildande material. Nu har ”Så fungerar verkligheten” precis blivit bok. I sällskap av propagandadoftande teckningar av Fredrik Tjernström berättar Ericsson om människans historia från dag ett till ett marknadsförarstyrt framtida samhälle. Roligt, så klart.
”Så fungerar samhället” av Eric Ericsson. Ute nu.

DVD
Floppande plantskola
Det gjordes bara sju avsnitt av ”The Dana Carvey show” men det är en av 90-talets mest inflytelserika amerikanska komedishower. Steve Carrell och Steven Colbert var med och var roliga, skämten skrevs bland annat av Charlie Kaufman och Robert Carlock från ”30 Rock”. Huvudpersonen själv har däremot sett bättre dagar. 1996 spelade i alla fall Dana Carvey en Bill Clinton som skaffar bröst och börjar amma kattungar. Resten är ungefär lika surrealistiskt.
”The Dana Carvey show”. Ute nu på import-DVD och Youtube.

CD/DVD
Bäst på alla sätt
Nick Cave fyllde femtio för två år sedan. Han kanske inte är lika galen som i sina unga dagar i Birthday Party men han är ändå mindre föredetta än de flesta. Om något understryks det av återutgivningen av de skivor han gjort med The Bad Seeds. De är nu tillpiffade med lyxutgåva där konstnärerna Iain Forsyth och Jane Pollard gjort kortfilmer till varje album. Än så länge finns ”From her to eternity”, ”The first born is dead”, ”Kicking against the pricks” och ”Your funeral… my trial” ute. Tio till ska det bli.
Nick Cave and the Bad Seeds första fyra skivor. Ute nu.

[Klicka på bilden för att läsa.]

[Klicka på bilden för att läsa.]